PEO kände plötsligt ett intensivt behov av en cigarett. Han hade slutat röka för 4-5 år sedan och det hade inte varit någon uppoffring. Marie gillade inte att han rökte... och egentligen var det en löjlig last... Men nu, i den här absurda situationen, då kom begäret tillbaka i all sin pockande kraft. Två stora poliser närmade sig, fullhängda av alla polisattiraljer. PEO pekade stumt mot den orörliga kroppen på golfbanan.



- Där.



Poliserna klampade ut, gick några varv runt offret, konverserade sinsemellan, den ene trevade efter halspulsådern. Uppenbarligen var polisbilen på patrullering i grannskapet när larmet kom. Föraren hade gjort en u-sväng och var på plats inom mindre än 10 minuter. Representanterna för ordningsmakten såg märkbart upplivade ut.



"Prima svensk lantras", tänkte PEO. Blonda, och blåögda, minst en-och-nittio, vana att släpa på fyllon. Först på plats i ett alldeles äkta mord. Här skulle allt gå efter regelboken!



PEO anlade sin professionella attityd, "väpnad neutralitet". Beväpningen bestod av giltigt presskort, tidningsuppdrag och dragande kall. Framför allt en förbindlig och oförarglig min. Det brukade lyckas.



De uniformerade biffarna erinrade sig vittnets närvaro. Den största polisen försäkrade "det är lugnt nu" vilket det naturligtvis inte alls var, medan kollegan fattade posto vid vägkanten. Den närmaste uniformen tog fram block och penna med viktig min, PEO såg undergiven ut.



- Var det du som upptäckte offret?



- Ja.



- Har du gått omkring på området?



"Inte mer än vad ni har stövlat runt med era 45-or", tänkte PEO. Högt sa han:



- Jag såg den här mannen från vägkanten. Det såg konstigt ut, så jag frågade om han behövde hjälp. Så gick jag fram och såg... ja... skadan i huvudet. Jag ringde då efter hjälp...



- Känner du igen offret?



- Nej, sa PEO sanningsenligt och tänkte: "hur fan lätt är det att känna igen en bakskalle?"



- Vad hade du för ärende hit? frågade polisen inkvisitoriskt.



- Ja, egentligen inget särskilt, svarade PEO och började plötsligt svettas. Det lät ju hur konstigt som helst. Han fick en kall polisblick.



- Så du var bara ute och cyklade...



- Ja.



Polisen antecknade plats, klockslag, namn, adress, telefonnummer.



- Yrke och sysselsättning? Polisinstinkten vaknad.



- Journalist och fotograf, bekände PEO.



Polisen klev ett steg närmare, PEO hade näsan i höjd med översta uniformsknappen.



- Som vittne är du meddelad yppandeförbud enligt Rättegångsbalkens 23 kapitel, tionde paragrafen, sa han strängt och antecknade till protokollet. "Vid straffansvar" lät den hotfulla slutklämmen. Lagens väktare vek ihop anteckningsboken och avfärdade PEO med en gest.


- Håll dig tillgänglig den närmaste tiden. Du kommer att kallas till förhör, sa han myndigt.



Så hade poliserna förlorat intresse för sitt vittne. Nya polisbilar dök upp på vägen, en ambulans, ytterligare en bil. Civilklädda snutar, tänkte PEO. Avspärrningsremsor drogs ut. Det var precis som på TV.


Han drog cykeln med sig uppför backen.



Längre fram på vägen stod en rostig Sierra slarvigt inkörd bland buskarna. Ut klev en ovårdad och ivrig figur och hälsade upphetsat.



- Tjena, vad gör du här?



Bilföraren var lika välbekant som ofrånkomlig, Håkan Lindin, gemenligen kallad Kråkan, frilansare som PEO, men avsevärt mer på dekis.



- Hörde larmet på radion, fortsatte han andtrutet. Har nån golfare blivit ihjälslagen?



- Ja, han ligger där, medgav PEO som för första gången fick en syl i vädret och pekade förtydligade bakåt med tummen.



- Det var helvete... Har du sett liket? Vilket smörläge!



- Ja, sa PEO, "dessvärre", tänkte han. Högt sa han:



- Jag är belagd med yppandeförbud...



Inte för att PEO hade några som helst betänkligheter att meddela Kråkan sina iakttagelser, men han kände behov av att vara för sig själv och sortera tankarna. Han vinkade avvärjande.



Kråkan hade redan fått ordning på sina prylar och flaxade iväg på snedden den vanliga fotografgången med uppkörda axlar och kameror dinglande.

Hur reagerar en människa som konfronteras med en död, eller kanske en döende person? Sådant kan väl den enskilde inte förbereda sig för... kanske är reaktionerna något inbäddat i generna. Ungefär som man ser i naturdokumenterarna om chimpansflockar; upprördhet, oro, förstämning...PEO fick anledning att funderar i de här banorna. Golfbagen pekade mot skyn, en golfklubba låg i gräset rakt utsträckt. Det hela bildade nästan ett geometriskt mönster. Mannen som låg framstupa på golfbanan såg definitivt inte sund ut. PEO ställde ifrån sig cykeln och ropade:- Hallå! Behöver du hjälp?Inget svar, det enda som hördes var fågelkvitter, lågt borta brummade en bilmotor.Han närmade sig lite tveksamt. Hade golfaren svimmat? Fått en hjärtattack?Men innerst inne visste PEO att mannen var död...Han ruskade i en slapp axel... Skallen gled åt sidan, då såg han den kletiga massan i bakhuvudet! Blod! Definitivt blod och något annat... Några flugor surrade...PEO reste sig hastigt, världen gungade... Han backade bort till cykeln och trevade i bröstfickan. Med darrande fingrar slog han larmnumret.Sedan blev han stående vid vägkanten och såg sig om. Kontrasterna kunde inte vara större - den vackra böljande gräsmattan, humlesurr, små fåglar pickade, friden... Och så mitt framför honom, den tysta skrämmande kroppen, så uppenbart bortom all räddning. Hjärtat slog, det dånade i huvudet... Overklighetskänslan rusade runt någonstans i mellangärdet.Sedan hände allt mycket fort. Vid vägkrönet skymtade de första blåljusen!

Han ställde ifrån sig golfbagen och tittade ut över green. Som alltid kände han en ilning av välbehag. Detta var hans! Eller åtminstone – hans verk! Ingen annan hade kunnat uppbringa så mycket kraft för genomförandet, kringgå som många problem, ragga så många sponsorer. Det hade varit en verklig resa… De insnöade rospiggarna såg inte möjligheterna, vågade inte ta några chanser. Han hade uppvaktat folk, tryckt händer, pratat för varan, gjort utfästelser. Och så detta lokala motstånd! Ibland är det svårt att förstå sig på folk! Var det inte fint att få en ny golfbana som skulle dra besökare – penningstarka besökare! – till denna gudsförgätna plats? Va! Inte är människor tacksamma för vad man gör, tänkte direktör Zervelius och valde noga en klubba ur bagen.




Men nu låg den där, den nya niohålsbanan. Och snart skulle det bli en till – kronan på verket! - den projekterade 18-hålsbanan. Kanske skulle man kunna få hit Henri till invigningen, Annika Sörenstams tränare, som gjort sina första puttar just på denna plats? Kanske rent av Annika själv…? Zervelius log och förlorade sig i sina luftslott.




Men än fanns några surdegar att bli av med…




Bonden som styckat av marken hade plötsligt satt sig på tvären, besvärat sig och skrivit överklaganden. Bonnläppar! Det enda de bryr sig om är att påta på sina tegar och vem som brukat marken sen Hedenhös!




Och så hade det varit några fall av vandalisering, vilka onekligen varit besvärande. Någon (några?) hade sprängt på golfbanan! Ungdomsgäng? Men sprängverkan hade väl varit för kraftig ens för de största fyrverkeripjäserna? Och polisen kunde inte göra något och annat var väl inte att vänta från det hållet…. Fan så obehagligt i alla fall…




Men värst var tanten i gården närmast utslagsplatsen! Inte för att hon sagt något eller haft invändningar mot nya banprojektet, men…




Det gick en sky över Zervelius direktörsliga panna. Ett obehagligt minne gled upp, omöjligt att stoppa.




Hans äldsta dotter skulle gifta sig, bröllopet var tänkt att gå till historien som decenniets händelse i bygden. Det skulle bli familjen Zervelius´ definitiva inträde i de högre environgerna - var det tänkt… Inget hade sparats på vare sig vått eller torrt, inbjudningskort skickades ut, serveringspersonal städslades. Alla som var något att räkna med hade bjudits. Och så släkten förstås. Det var där det sket sig. Hustruns släkt var ju inte direkt salongsfähiga. Ja, inte för att man slickade på kniven, eller så, men… det hade…hm… blivit vissa lapsus…




Närmaste golfbanegrannarna var med, bonnlurken var väl inte så mycket att göra åt, men tanten i stora huset hade kommit i fullt ornat. Ja, herregud! Långklänning och pärlband och handskar upp till armbågarna. Det befanns att flertalet damer var klädda på samma sätt. Zervelius svettades violetta ädelstenar… anandes ett terrible missgrepp pro forma – oklart vad…




Någon närstående anmärkte i förtroende och så där lagom skadeglatt att en viktig detalj hade saknats på inbjudningskortet; stod det inget om klädsel så var det högtidsdräkt…




Middagen gick av stapeln, till att börja med enligt regelboken... Men hade blamagejävulen väl bemäktigat hans själ, så fanns det ingen återvändo... Hustruns Dritte Klasse-släkt kunde ju inte sköta sig, högg in på förtäringen innan värden hälsat välkommen… Den satans svågern hade bruna skor med rågummisula till sin hyrda smoking och blev omgående full som ett svin. Kommundirektören och golfklubbens ordförande såg besvärade ut… Och det skulle bli värre… mycket värre…




Zervelius stirrade stint ut över golfbanan och försökte tränga bort tankarna, men det var som förgjort. De kretsade runt i huvudet som svarta fåglar som skränande: bortgjord, bortgjord!
Hans namn, hans goda namn... släpat i smutsen... Omdömet hade sviktat, uppmärksamheten brustit... Det var ett misstag att sammanföra dessa människor. På ett par timmar hade allt rivits ner, allt det som han byggt upp, ja trälat för i åratal!




Och hela tiden såg han det kalla föraktet i de isblå ögonen… Agnes satt rak i ryggen som en eldgaffel. Nu skulle hon bort, bort… Hon och hennes jättestora gamla hus och hennes hundkennel och fisförnäma adel och Nerman-tavlor och skit. De här ögonen hade förföljt honom dag och natt. Agnes Malpas hade sett honom som något annat än den han ville vara. ...




Dessvärre gick det lite överstyr, många att skåla med, han märkte till sin fasa att ansiktena framför honom blev allt suddigare… Och så svärmor, som uppenbarat sig djupt dekollterad i något blankt och fladdrigt gissningsvis från Cellbes. Herregud, det såg ut som två skinkor som stack upp ur urringningen! Och inte blev det bättre när hon öppnade förtroliga vrån med kommundirektören, lutade sig kärvänligt framåt och drog valda delar ur svärsonens meritlista:



- Ja se, det ska direktör´n tro, att Bernt är så duktiger! En rektigt redi pöjk. Jaa-då, de har ja allti sagt om Bernt; ordnin å reda, pengar på freda, brännvin på lörda, pengar förstörda...



Hustrun var naturligtvis mer passande klädd, men kunde hon föra upp sig? Zervelius satt för långt ifrån för att höra vad som sades, men han såg sin maka kasta huvudet bakåt och flabba högt. Man kunde se alla plomber och hennes skära tungspene. Det såg äckligt ut...



Kvinnor är vidriga, tänkte han. Kan inte förstå att karlar vill ligga med dem!



Att han själv hade ägnat sig åt just detta med liv och lust, det hörde liksom inte dit...



Allt löstes upp... När han skulle hålla sitt tal som han tänkt sig, med fina tankar om dotterns lyckliga förmälning och framtiden och en lämplig anspelning på det kommande golfprojektet, , då blev det mest bludder.




Zervelius samlade sig till att utbringa en skål för brudparet, han såg de uppåtvända blanksvettiga fysonomierna, någon skrattade gällt.. Det blev oro i leden. Akta!



Svågern spydde stillsamt i en hörna bakom serveringsvagnen…




Zervelius gav upp och fyllnade till. Gästerna uppbrott liknade mest en flykt…



Det hjälpte inte att kommundirektören hade tackat för senast då de möttes. Han puffade Zervelius i magen, hö hö... Det var en riktig skiva! Fan, vad du kostar på dig... Spritintaget översteg väl socialstyrelsens rekommendationer med ett par hinkar... hä hä...



Det kunde han leva med.




Men inte de där föraktfulla isblå ögonen som förföljt honom sedan dess… de och en stund han aldrig ville minnas.




Han försökte tänka på sista chefskursen; målstyrning, fokusera, implementera – ledarskap!




Nu skulle gumman bort och med henne alla hennes hundar! Det hade inte hjälpt att anmäla till miljö- och hälsa. Inspektörerna hade visst inte hittat något att anmärka på… Idioter! Kommunala tjänstemän gör inte sina jobb! Nå, det fanns ju andra metoder... Han visste en hel del om hur man desarmerar problem, blir av med folk och slutliga lösningar... Kunder som betalar dyrt för att få spela golf i vacker natur, ska också få göra detta, ostörda av skällande hundar.




Ja, ett kräk mindre var det nu… Fick ta tag i det här senare, men först skulle han gå sin runda.




Irriterat strök Zervelius över pannan, som för att sudda bort ett obehagligt minne. Sedan lade han den lilla vita bollen tillrätta, ställde sig bredbent, tog stöd med skorna - slappna av, inte pressa! – och lyfte klubban.




Slaget träffade med förödande kraft, det kraschade i bakhuvudet, tusen solar exploderade i skallen, ljuset slocknade för hans ögon som i en biografsalong och han stöp framstupa på green.

Roslagsbro maj kl. 6.07





Han väntade tills rösterna utanför tystnade, bildörren smällde, det skorrade i en växellåda och den lilla forden slamrade iväg. Mobilen låg på nattygsbordet, han tryckte in siffrorna; 0771-480490.





En metallisk röst svarade: Välkommen till Nordea och Plusgiro – för talsvarstjänster tryck 1…





Han knappade vidare, kontonummer, kod…





Den metalliska rösten gav ett bleklagt besked:





- Disponibelt belopp på plusgirokontot är 101 kronor och 43 öre…





En våg av lätt illamående gick genom hans kropp. Aftonröven hade alltså inte betalt – igen…





Mängder av alternativa möjligheter blixtrade genom huvudet; låna av kompis (vem då?), be Marie om hjälp (nej, nej…), göra ett direktuttag i bankomat och låta skulden komma på nästa visaräkning? Men den var redan intecknad…





PEO Höj, deltidspensionär, pressfotograf, journalist, författare, översättare m.m – det mesta ”före detta” - kände vågen av illamående ebba ut och ersättas av allmän mattighet. Vilket skitjobb… Och vilken skitvärld i största allmänhet!





PEO visste precis vad som väntade… Ja, han hade känt av det ända in i skinnet – marginalmänniskors tillvaro… Detta att aldrig veta hur man skulle få ihop tillvaron. Hur var det irländarna sa? How to make ends meet…





Han hade varit i skiten förr, han såg mönstret. I början på 90-talet då ”hålla budget” blev ordet för dagen. Han mindes nerdragningarna, jobben sinade, folk sparkades, det gick 500 arbetslösa journalister bara i Stockholms län. Redaktionerna befolkades av managementdrillade chefer som lärt sig att säga nej. Gatorna var fulla av folk utan jobb, människor med tomma ansikten, de som saknade liv, mål och mening. Alla gick i åtgärder och hade rostiga bilar. Sedan… med snigelfart började hjulen rulla igen, ända tills IT-bubblan brast. Samma procedur, men nu gick det lite fortare, människor hade vant sig av med folkhem och trygghet. Envar sin egen lyckas smed, allt var plötsligt möjligt! PEO hade anpassat sig, låg lågt, höll hårt i kostnaderna, skrev och plåtade för några få pålitliga uppdragsgivare. En liten pension dök lägligt upp varje månad. Den betalade i stort sett egenavgifterna till skattmasen. Han hankade sig fram. I varje fall så länge det inte kom grus i maskineriet. Som nu! Varför uteblev betalningen för jobbet? Det var ju dessa pengar han skulle leva på hela månaden och lite till. Var det något fel på fakturan? Han hade sina aningar, men det vara bara att vänta till måndagen med att få visshet… Tanken fick det att kännas som en bunt säkerhetsnålar gått upp i magen. Bara att bara snudda vid hela karusellen; påminnelser, straffavgifter, betalningsförlägganden, kronofogden… i slutändan betalningsanmärkningar. . Och sen var det kört!











Detta fick inte ske! Nu hade han äntligen ett liv värt att försvara, han måste tänka på Marie, först och främst.





Marie och hennes dotter Clara hade kommit in i hans tillvaro som en slags livets efterrätt. Han hade fått en familj, ja! Glada röster fyllde huset, kvinnliga dofter, blommor och kuddar, någon bakade sockerkaka. Allt detta hade kommit honom till dels som genom ett under.





PEO måste tänka men hjärnan kändes tom. Problemlösning! Han klev ur sängen, klädde sig och gick in i köket. Kände inte för frukost men lyfte på termoskannan. Det fanns te kvar tillräcklig för en mugg. Tvekade, men tog ändå en sked honung i och rörde om. Byxlinningen stramade visserligen, men honung är ett naturmedel och han behövde något uppiggande.





Gjorde omkoppling på mobilen. Visserligen hände det inte så ofta numera att uppdragsgivare hörde av sig, men nu var han i alla fall tillgänglig. Stoppade mobilen i bröstfickan, låste ytterdörren, hängde nyckeln på sin vanliga plats och tog cykeln som stod lutad mot väggen.





Majmorgonen stod i sitt vackraste flor. Det hade regnat lite under natten, körsbärsträdet blommade och snart skulle äppelblommen slå ut. Han vände och såg på det lilla gröna huset, som han förvärvat i en lycklig kombination av morsarv, travvinst och behov av att komma ifrån kompisarna och krogarna. Huset var inte storståtligt, i själva verket rätt skamfilat och i behov av reparationer både här och där. Men det var hans.





Så cyklade han iväg.





I början cyklade PEO lite på måfå, lät hjulen rulla och kände den ljumma luften mot ansiktet. Han passerade genom det lilla samhället, svängde vid kyrkan till vänster och fick ställa sig upp för att trampa i backen. Den långa rakan fram till Brogården gick av sig själv, men snart kände han motståndet i kroppen. Han vek av ännu en gång mot vänster och kom in på en smalare grusväg. Några kilometer till och rakt fram skymtade en mäktig ek. Han tyckte eken växte och växte allt eftersom avståndet minskade. Till sist såg han bara eken, den bredde ut sina uråldriga grenar, som ett monument stod den där. PEO fick en ingivelse och klev av cykeln och ledde den förbi de grova pekande grenarna, in på en knagglig stig, eller kanske hjulspår snarare än stig.





Han följde spåren som dragen av en magnet, det växte hassel och törnbuskar på ömse sidor. Svetten rann i pannan, i det skuggiga bladverket kändes svalkan skön. Han ledde cykeln och såg sig nyfiket omkring. Roslagsbro är stort som Tibet, det visste han, men vart ledde den här vägen?





Så ljusnade stigen och han såg över ett gärde. Om han fortsatte skulle vägen gå i en slinga. På så vis gick det att komma ut på landsvägen igen. Till vänster låg golfbanan i hela sin gröna prydlighet, sandbunkrar, vimplar, utslagsplats. Det var en golfspelare på green. Men något var fundamentalt fel…